tankar om minnen
Vad fan äre med mig? oO
Jag känner verkligen inte igen mig själv längre...
När något sånthär händer så brukar jag typ skaka ch springa å skära upp mina armar och sedan må skit i en vecka eller två.
Denna gång så stod jag å skrek, fällde några tårar å slog in knytnäven iväggen...
Sen var de över.
Asså jag vet inte om de är en förändrig til de bättre...
Men jag får ju inga fler ärr
Tankar snurrar som ett jävla sär i huvudet just nu.
Ena sidan av mig önskar bara att du var så jävla full och ville få mig i säng,
och de var därför du sa de saker du sa.
För att senare vakna upp med fetaste ångesten.
De skulle kännas så fruktanskvärt mkt bättre med tanke på historien vi har..
Medans den andra sidan hoppas på att du menad det och att du har mognat.
Jag vet inte vad jag vill...
Lära känna dig kanske?
Käka mango och hallon sorbet, klunka kaffe samtidigt som vi lyssnar på musik.
Eller låta allt gå tillbaka till de normala.
Inget nr av dig... Bara minnen om hur de var för några år sedan.
och förhoppningen om att vi nån gång kanske snackar med varandra...
Minnet sitter kvar.
Och jag har ingen aning om jag ska gilla det eller inte.
Kommentarer
Trackback
