Att Kämpa
De små fragmenten av bilder
börja sakta visa sig som hela minnen.
Jag har en lång väg att gå... vVarje steg är mödan värld.
För varje steg jag tar blir jag bättre på det här.
Än en gång river jag upp mitt förflutna. Saker som jag hade förträngt kommer fram till ytan.
Tankar och känslor från förr... Hur jag reagerade då.. och hur jag reagerar nu.
Denna gång kommer jag kunna sluta boken.
För denna gång hamnar jag inte på en hylla... Eller blir hotad.
Första gången var jag 16.
Insåg att jag inte kan hantera mitt liv. Ville ha hjälp med att sluta med självskadebeteendet.
De jag fick var uppmaningar om att flytta hem och hoppa av skolan.
När jag vägrade, hotade psykologen mig med att tvångsinlägga mig på 2 år.
Men jag hade turen på min sida... Att jag slapp allt sådant.
Dock insåg jag att när jag kommer få hjälp blir när jag är 18 år.
För då kan de inte köra över mig.
18 år fyllda...
Men eftersom jag inte skulle bo kvar där jag då bodde, ville de inte börja med min behandling.
För de inte skulle vara lönt.
Vilket de hade rätt i.
Men fortfarande ett slag i sansiktet för mig ... igen
Så 19 år och tillbaka i Umeå.
Pratade med psyk, men väntetiden var för lång. Så gick till ungdomshälsan.
Fick en fantasktisk psykolog.
Men eftersom man bara får 25 samtal och mina problem för stora för att lösa på dessa gånger.
Var de att riva upp allt de dåliga... Men fick inte hjälpen att bearbeta det.
Efter många dalar så står jag nu här.
Med en psykolog som kommer att hjälpa mig igenom den här resan.
Som inte tänker rycka på axlarna eller stirra ut i tomma intet.
Han finns DÄR med mig.
Medans jag själv håller hårt som fan i detta, jobbar varje dag, och tänker inte släppa taget.
Nu har jag nått att kämpa för.
Vilket jag aldrig har haft förut...
Jag känner mig lättad men samtidigt förvånad.
Eftersom att jag redan nu ser en förändring i hur jag tänker och känner.
De är konstigt.... Men på ett bra sätt.
Jag inser nu att detta är sista chansen för mig.
Jag orkar inte få benen undansparkad längre.
Dels för att de tar som fan, samt att jag vill ha tillbaka mitt liv igen. De liv jag har rätt till!
Jag arbetar som om varje dag var den sista, jag ger 100 % utan att blicka bakåt, eller tveka.
De lönar sig. Så sjukt mkt.
Det är mkt som snurrar i mitt huvud just nu...
Men alla tankar kommer tillbaka till en viss person. En person som jag håller varmt om hjärtat...
Även om jag kanske aldrig mer får se henne igen...
Det är min rädsla just nu.
Att jag aldrig kommer att få träffa henne igen...
Minnen och stunder med henne spelas upp.
Hur vi pratar om böcker - bara grejen att hon gillar böcker ! ♥
plätt smets krig
glass krig
Kast - med - liten - Nettan - i snön och hur jag skrattade.
(Ingen har fått mig skratta av glädje och lycka om folk kastar mig i snön, men hon gjorde det)
Eller hur jag vaknade mitt i natten och upptäckte att hon var vaken...
Hennes stora vackra ögon blänkte från lampan i rummet.
Bilderna på henne och mig... Fick se dem för första gången igår.
Har aldrig sätt så intensiva och starka känslor speglas i någons ögon förut... Men på oss gjorde det.
Hon är vacker, så underbart vacker.
Sånna där små saker...
Kan seriöst skriva en hel roman om denna människa och vad jag känner för henne.
Folk vet redan att jag älskar henne och kämpar för henne.
De var hon som fick mig att inse ett och annat.
De var hon som gav och ger mig styrkan att fortsätta riva upp och bearbeta.
Önskar som sagt att jag kunde ha henne vid min sida.
Bara tiden kan utvisa det.
Kommentarer
Trackback
