Kärlek
De senaste dagarna har jag snacka med en vän..
Som bröt ihop ganska hårt när hon såg en människa som hon har älskat...
Hon var helt 100 på att hon var över henne.. Men tydligen hade hon inte den turen med sig..
Vilket fick mig att tänka på alla de människor jag varit tillsammans med och älskat.
Vissa av dem har varit lättare att komma över än andra...
Men speciellt en hade jag så sjukt svårt att komma över.
Nämligen Mea...
Hon var en såndär människa som man bara hittar en gång.
Hon var den som såg mig som jag ÄR när ingen annan såg mig..
De såg bara mitt självkskadabeteende med såriga armar och oftast tårar rinnande ner för mina kinder.
Men hon såg förbi de där. Kanske för att vi hade känt varann sedan vi var 7 år gammla.
och insåg att de där kommer gå över. Vi vart tillsammans när vi var 14. Bara 1 och enhalv månad.
Jag var super lycklig som hade henne - Just hon - Den där otrolgt vackra människan... älskar mig?
Men vår tid var bara kaos. Jag skar mig för att jag mådde skit, skar mig för jag älskade henne så mycket.
Jag hade så mycket känslor inom mig att jag inte kunde hantera de på nått bra sätt.
Självmords försök,sönderskurna armar, stegrande ångest, röster och hallucinationer präglade mig varje dag.
Vet inte hur många gånger hon plåstrade om mina armar, när jag hade gjort illa mig...
Men hon stod ut med det. Trots att hon själv bröts ner av det...
Jag förstår att hon inte riktigt kunde fatta logiken med att jag skar sönder mina armar och sedan förklarade för henne att de var för att jag älskade henne så mycket. Nu förstår jag inte det heller...
Men de var bara mina tankar som fuckade upp allt ihop.. Jag älskade henne så de gjorde ont.
Men jag fick inte känna sådana positiva känslor. De var fel. En sådan som mig, hade inte rätten till det.
Därför skar jag mig, som straff för att jag hade visat kärlek till henne.... Men dagen kom då jag verkligen hade insett en sak. Att de var hon jag ville bo ihop med och allt. Dagen efter dumpa hon mig.
Hela min värld rasades samman, Ingen kontakt på 6 månader... Knappt ett hej i korridoren...
När vi sågs varje dag, ftersom vi gick i samma skola... Självskadebeteendet vart värre. Allt var svart.
Försökte hålla huvudet ovanför vatten ytan. Men varje gång jag såg henne,hörde hennes namn eller vad som helst. Bröt jag ihop och grät som en jävla galning. sömnlösa nätter vart de ofta...
Jag kunde inte förtå vad jag hade gjort för vel. Vi hade ju det bra! Eller?
6 månader senare började vi prata igen... Tog inte mer än 1 månad för ens vi vart kks. Mina känslor var lika starkt som då... Och jag fick veta att hon inte pallade vara tillsammans med mig just för att jag mådde så pass dåigt själv... Jag lovade henne att jag skulle bli bättre, hon skulle se att jag kune förändras.
I 4 år försökte jag... vi var till och från hela tiden. Ena stunden var vi med varann och allt var underbart medans i nästan pratade hon inte med mig... Jag mådde skit... verkligen skit.
Kände att hur värt är de för mig att kämpa för en människa som aldrig blir nöjd.Tar mig när hon helst vill ha mig. aldrig på mina egna villkor. De var alltid på hennes. Men trots det så fortsatte jag springa till henne..
Jag kunde inte släppa henne, hon var allt för mig. Och om de så var att hon utnyttjade mig må så vara.
Vad som helst för att iaf en gång till vara tilsammans med henne..
Nära och känna henns otroligt varma famn,
6 och ett halft år senare är jag helt över henne.
I alla dessa år har jag hoppats på att hon skulle komma tillbaka till mig, och att vi skulle klara det.
Jag och hon hör ihop!
Var den enda tanken jag hade i alla år...
När jag tänker tillbaka på det så inser jag nu hur otroligt jävlig jag har varit mot alla jag varit tillsammans med efter Mea. jag hade engetligen bara dem som reserv - För jag själv behövde närhet.
Självklart tyckte jag mycket om dem... Men ingen kunde ersätta känslorna jag hade för Mea.
Det var Nettan och Mea i mitt huvud.. Om de så skulle ta flera år så skulle de gå!
Året kom då jag träffade en fantastisk människa nämigen Milia.
Hon fick mig att släppa Mea lite iallafall...
Denna gåns skulle jag dissa Mea om hon be att få tillbaka mig.
Jag ville inte reskera förhållandet jag hade nu, med en männiksan som verkligen älskade mig...
Milia dumpa mig.. Och de kändes surt.. Men jag visste att jag kommer över henne.
Hon är fin, och är värd bättre än mig. Visst jag mådde inte lika skit som jag hade gjort när jag var 14..
Men jag fortfarande illa därran... Nöjd med beslutet och acceptansen så gick jag med högt huvud...
1 mån efter de hade tagit slut så går Mea förbi....
Säger inget.. men hon tittar... och hon gör de länge, med samma blick hon gav mig när vi var tillsammans... BANG tillbaka på ruta ett... Skakar och gråter, får knappt fram nån luft.
Hon är vacker... lika vacker nu som då...
Gråter i flera timmar och berättar för folk...
Jag fattar inte varför vi inte ens kan vara vänner längre...
Hur kan en människa som man haft så mkt historia med,
som man har hjälpt i stunder som bara är svarta.
vilja klippa banden med en..?
Jag kunde inte få in det i huvudet.. Jag ville ha henne fortfarande.
Till vilket pris som helst i den stunden...
För två månader sedan... Kunde jag faktikt säga att jag har kommit över henne.
Jag stöte på henne i stan och jag bröt för en gång skull inte ihop.
Nu kan jag titta på henne och se henne som hon är. En vacker människa.
Vetskapen om att hon inte har släppt mig helt heller... snurrar fortfarande i huvudet på mig.
Men jag försöker att inte tänka allt för mycket på det.
Det är trosts allt snart 7 år sedan vi var ett par...
Mycket har hänt under den tiden.
Men den del av mitt hjärta hon har, kommer ingen annan någonsin att kunna ta...
"Oh you don't mean nothing at all to me
But you got what it takes to set me free
Oh you could mean everything to me"
But you got what it takes to set me free
Oh you could mean everything to me"
Men självklart, Tänker jag fortfarande på OM...
De stunder vi hade som var bra - De var också jävligt bra.
Ge mig en sista gång?
Kommentarer
Trackback
