Stripteas (?)
Helt ärligt så saknar jag faktiskt att strippa.
De var jävligt roligt.
Saknar den där kicken man får när man går upp på scenen,
eller när man bara går omkring i underkläder och snackar med folk.
Jag funderar om alla klubbar är som den jag var på.
Eller om det finns faktiskt bättre.
Och mkt bättre lokaler.
Vill komma in på en strippklupp och verkligen tycka.
"wow! de här har de lagt ner sin tid på!"
och att de faktiskt håller de snyggt runt omkring sig.
För människorna man jobbar med är verkligen guld värd!
Alla är trevliga och man har jävligt roligt.
Funderar på om jag ska ge det en chans till.
Jag menar de är ju kul och dansa.
Dock ska de vara på mina egna villkor denna gång. 
Eller jag kanske ska ordna privata arrangemang?
Sömnlös
Ännu en gång sömnlös med minnen.
Fattar egentligen inte vad det är med mig.
Är bara så satans less på allting.
Less på att mina minnen tar över min vardag.
Framförallt!
Sedan 6:an har man legat sömnlös flera gånger i veckan.
Somnar där kring 6 snåret på morgonen,
men egentligen inte för att man är trött.
Utan ett försök att fly undan jobbiga minnen och tankar i huvudet.
Men inte ens när man sover håller tankarna käft.
Alltid ska de kommentera vad man gör och inte gör.
Värdera om de är bra eller dåligt.
Ibland kan dom kommentera samma sak flera gången,
och värdera det ena stunden till nått bra medans i nästa blir det dåligt.
Drack en appeltini denna afton.
Var jävligt god..
Skulle dock ha varit en aning kallare men men.
Kul att jag dricker på en tisdag (?)
Vad fan tänker jag med egentligen?
Tänker å andra sidan inte alls.
Har ni tänkt på hur mycket dåligt man gör för att slippa tänka på obehagliga minnen?
Förtränga känslor och tankar som enligt normen inte är accepterade?
Till exempel;
dricker
försöker tänka på annat
byter samtals ämne
skadar oss
har sex
springer
äter
spyr
gråter
slår på något/någon
skriker
lagar mat
Jaa listan kan göras lång.
Men har vi någon gång satt oss ner och verkligen tittat på vad som gör oss illa till mods?
Har vi någon gång verkligen distanierat oss från det vi känner,
och begrunda det som om det var en tavla på väggen?
Svaret kan oftast bli nej.
Och några få procent av världens befolkning svarar nog ja.
Då kommer nästa fråga.
Kan vi alltid utöva den distanieringen när nått obehagligt kommer?
Svaret är ja.
Men gör vi alltid det?
Nej
Så kontentan av det hela är,
att människor är väldigt invana i sina mönset,
vilket gör att vi oftast inte tillämpar de tekniker som i längden är mer effektfulla.
Har fortfarande ingen aning om varför jag babblar onde här.
Men de fick min uppmärksamhet denna natt.
Fattar egentligen inte vad det är med mig.
Är bara så satans less på allting.
Less på att mina minnen tar över min vardag.
Framförallt!
Sedan 6:an har man legat sömnlös flera gånger i veckan.
Somnar där kring 6 snåret på morgonen,
men egentligen inte för att man är trött.
Utan ett försök att fly undan jobbiga minnen och tankar i huvudet.
Men inte ens när man sover håller tankarna käft.
Alltid ska de kommentera vad man gör och inte gör.
Värdera om de är bra eller dåligt.
Ibland kan dom kommentera samma sak flera gången,
och värdera det ena stunden till nått bra medans i nästa blir det dåligt.
Drack en appeltini denna afton.
Var jävligt god..
Skulle dock ha varit en aning kallare men men.
Kul att jag dricker på en tisdag (?)
Vad fan tänker jag med egentligen?
Tänker å andra sidan inte alls.
Har ni tänkt på hur mycket dåligt man gör för att slippa tänka på obehagliga minnen?
Förtränga känslor och tankar som enligt normen inte är accepterade?
Till exempel;
dricker
försöker tänka på annat
byter samtals ämne
skadar oss
har sex
springer
äter
spyr
gråter
slår på något/någon
skriker
lagar mat
Jaa listan kan göras lång.
Men har vi någon gång satt oss ner och verkligen tittat på vad som gör oss illa till mods?
Har vi någon gång verkligen distanierat oss från det vi känner,
och begrunda det som om det var en tavla på väggen?
Svaret kan oftast bli nej.
Och några få procent av världens befolkning svarar nog ja.
Då kommer nästa fråga.
Kan vi alltid utöva den distanieringen när nått obehagligt kommer?
Svaret är ja.
Men gör vi alltid det?
Nej
Så kontentan av det hela är,
att människor är väldigt invana i sina mönset,
vilket gör att vi oftast inte tillämpar de tekniker som i längden är mer effektfulla.
Har fortfarande ingen aning om varför jag babblar onde här.
Men de fick min uppmärksamhet denna natt.
Fast i minnen
Innan jag börjar.
Vill jag klarlägga att de jag skriver här,
skriver jag i ett försök att lugna mig själv.
Samt att det som kommer att skrivas här,
inte kommer att komma från världens bästa psyke.
Respektera detta! ♥
För två månader sedan tog jag överdos av mina tabletter i ett försök att bedöva allt som jag hade inom mig. Efter det har jag inte kunnat ta mina mediciner utan att spy.
Två månaders senare, har min ångest blivit värre, samt min deprission.
Ganska uppenbara biverkningar för att inte gå på medicinen.
sömnlösa nätter
Tankar som bara snurrar runt
Gråten i halsen och viljan att gårta
Hur jag handlar och tänker. Kan kännas främmande och helt ologiskt för många personer.
Men låt mig säga, att det är helt logiskt för mig efter vad jag har varit med om.
Sedan barnsben har jag varit med om vädigt negativa och traumatiska händelser,
Vilket har gjort mig till en människa som inte följer alla normer för verderingar.
Varför jag tar upp detta är för att det finns många inkompetenta människor runt om i världen som tydligen inte fattar att de man gör, kanske har att göra med upplevelser man har varit med om tidigare. För många människor dömmer bara efter det som ser vilket ofta blir till uppfattningen att man är en dum jävel som inte bryr sig ett jävla skit om någonting. Till viss del kanske de är sant, men inte hela sanningen. Så nästa gång någon öppnar käfter som inte har någon som helst bakgrunds fakta om saken kan ju den människan bara gå och bränna handen på ett strykjärn.
Så nu fick man ut lite ilska som jag har haft bevarad ganska länge,
men som har varit mest påtaglig de senaste två månaderna.
Som jag sa tidigare, har jag varit med om traumatiska händelser.
Saker som ingen har svar på, varför de hände just mig.
Speciellt inte de händelser som hände i mina tidiga år.
Många av de händelser, hände under en tid där man ska lära sig rätt och fel.
Det min mor lärde mig om att vara sig själv och att man är unik,
byttes snabbt ut mot vad mina lärare och dagmammor lärde mig, och hur man "skulle" värderade saker.
Under två års tid, vart jag matad med meningar som;
"du kunde gjort bättre"
"Du har inte samma förmåner som alla andra"
"De är fel på dig"
I två års tid vart jag psykiskt misshandlad av mina lärare och dagmammor.
Men de var inte allt.
Jag blev vittne flera gånger till att min lillebror blev fysisk misshandlad,
och vittne till när de sa till honom att han var lika värdelös som mig.
Fick se hur vuxna som skulle lära mig vad som var rätt och fel.
Riva sönder mian teckningar framför mig,
med anledningen till att "jag fick de andra barnen att må dåligt för jag ritade bra".
Blev tvingad till att vara ute i 20 minus, fast jag hade papper på att jag inte kunde pga av mitt hjärtfel,
med anledningen till att "det ska vara lika för alla"
Och mina klasskamratar hakade på lärarna, de de var ju de som hade rätt och skulle lära oss saker.
Så jag vart mobbad av dem.
Flera gången kom jag till skolan för att hitta mina saker förstörda, och att de komenterade att jag var störd och inte som dem. Jag hade fel kläder, fel frisyr , sa fel saker.
- Jag var inget, men ändå allt -
Jag vet idag att de de gjorde mot mig var fel.
Men det ändrar inte mitt tänkande på en gång.
Jag måste lära om mig på nytt.
Att jag hade rätt, fast än jag var så liten.
Och sånt tar tid, och de drar upp mycket känslor.
Känslor som jag inte kan hantera på ett bra sätt.
De var där min destruktivitet började.
Redan i 5:an, började jag utveckal ett destruktivt betteende mot mig själv.
Men de var vid 14 års ålder det spårade ut totalt.
Från att skada mig själv någon gång i veckan till att skada mig upp till 8 ggr per dag.
Det spelade ingen roll vad jag gjorde och inte gjorde,
jag kunde aldrig hitta oraken till att jag mådde så dåligt.
8 år senare, har jag samma problem.
Jag skadar mig själv, med allt jag kan tänka mig.
Men nu vet jag varför jag mår dåligt.
Vilket har gjort att jag har trappat ner på min destruktivitet en aning.
Dock ska jag inte ljuga, den senaste veckan har varit väldigt mörk för mig.
Till exempel:
Jag fick panik när jag ställde mig på vågen, och upptäckte en viktuppgång på 3 kg.
"Ännu ett bevis på att jag inte kan göra nått rätt" tänkte jag.
3 kg är inte mkt kan ni tänka, men de är hela världen för mig.
Varför jag har skrivit ut allt detta vet jag egentligen inte helt säkert.
Jag vet bara att på senaste tid har jag varit så sjukt jävla less och irriterade på människor som har förutfattade meningar och som inte orkar söka reda på fakta först innan de dömmer en.
Än en gång vill jag påpeka att ingen är perfekt.
inte ens du som läser detta.
Vill jag klarlägga att de jag skriver här,
skriver jag i ett försök att lugna mig själv.
Samt att det som kommer att skrivas här,
inte kommer att komma från världens bästa psyke.
Respektera detta! ♥
För två månader sedan tog jag överdos av mina tabletter i ett försök att bedöva allt som jag hade inom mig. Efter det har jag inte kunnat ta mina mediciner utan att spy.
Två månaders senare, har min ångest blivit värre, samt min deprission.
Ganska uppenbara biverkningar för att inte gå på medicinen.
sömnlösa nätter
Tankar som bara snurrar runt
Gråten i halsen och viljan att gårta
Hur jag handlar och tänker. Kan kännas främmande och helt ologiskt för många personer.
Men låt mig säga, att det är helt logiskt för mig efter vad jag har varit med om.
Sedan barnsben har jag varit med om vädigt negativa och traumatiska händelser,
Vilket har gjort mig till en människa som inte följer alla normer för verderingar.
Varför jag tar upp detta är för att det finns många inkompetenta människor runt om i världen som tydligen inte fattar att de man gör, kanske har att göra med upplevelser man har varit med om tidigare. För många människor dömmer bara efter det som ser vilket ofta blir till uppfattningen att man är en dum jävel som inte bryr sig ett jävla skit om någonting. Till viss del kanske de är sant, men inte hela sanningen. Så nästa gång någon öppnar käfter som inte har någon som helst bakgrunds fakta om saken kan ju den människan bara gå och bränna handen på ett strykjärn.
Så nu fick man ut lite ilska som jag har haft bevarad ganska länge,
men som har varit mest påtaglig de senaste två månaderna.
Som jag sa tidigare, har jag varit med om traumatiska händelser.
Saker som ingen har svar på, varför de hände just mig.
Speciellt inte de händelser som hände i mina tidiga år.
Många av de händelser, hände under en tid där man ska lära sig rätt och fel.
Det min mor lärde mig om att vara sig själv och att man är unik,
byttes snabbt ut mot vad mina lärare och dagmammor lärde mig, och hur man "skulle" värderade saker.
Under två års tid, vart jag matad med meningar som;
"du kunde gjort bättre"
"Du har inte samma förmåner som alla andra"
"De är fel på dig"
I två års tid vart jag psykiskt misshandlad av mina lärare och dagmammor.
Men de var inte allt.
Jag blev vittne flera gånger till att min lillebror blev fysisk misshandlad,
och vittne till när de sa till honom att han var lika värdelös som mig.
Fick se hur vuxna som skulle lära mig vad som var rätt och fel.
Riva sönder mian teckningar framför mig,
med anledningen till att "jag fick de andra barnen att må dåligt för jag ritade bra".
Blev tvingad till att vara ute i 20 minus, fast jag hade papper på att jag inte kunde pga av mitt hjärtfel,
med anledningen till att "det ska vara lika för alla"
Och mina klasskamratar hakade på lärarna, de de var ju de som hade rätt och skulle lära oss saker.
Så jag vart mobbad av dem.
Flera gången kom jag till skolan för att hitta mina saker förstörda, och att de komenterade att jag var störd och inte som dem. Jag hade fel kläder, fel frisyr , sa fel saker.
- Jag var inget, men ändå allt -
Jag vet idag att de de gjorde mot mig var fel.
Men det ändrar inte mitt tänkande på en gång.
Jag måste lära om mig på nytt.
Att jag hade rätt, fast än jag var så liten.
Och sånt tar tid, och de drar upp mycket känslor.
Känslor som jag inte kan hantera på ett bra sätt.
De var där min destruktivitet började.
Redan i 5:an, började jag utveckal ett destruktivt betteende mot mig själv.
Men de var vid 14 års ålder det spårade ut totalt.
Från att skada mig själv någon gång i veckan till att skada mig upp till 8 ggr per dag.
Det spelade ingen roll vad jag gjorde och inte gjorde,
jag kunde aldrig hitta oraken till att jag mådde så dåligt.
8 år senare, har jag samma problem.
Jag skadar mig själv, med allt jag kan tänka mig.
Men nu vet jag varför jag mår dåligt.
Vilket har gjort att jag har trappat ner på min destruktivitet en aning.
Dock ska jag inte ljuga, den senaste veckan har varit väldigt mörk för mig.
Till exempel:
Jag fick panik när jag ställde mig på vågen, och upptäckte en viktuppgång på 3 kg.
"Ännu ett bevis på att jag inte kan göra nått rätt" tänkte jag.
3 kg är inte mkt kan ni tänka, men de är hela världen för mig.
Varför jag har skrivit ut allt detta vet jag egentligen inte helt säkert.
Jag vet bara att på senaste tid har jag varit så sjukt jävla less och irriterade på människor som har förutfattade meningar och som inte orkar söka reda på fakta först innan de dömmer en.
Än en gång vill jag påpeka att ingen är perfekt.
inte ens du som läser detta.
