Flugskalle

 

Jag önskar att jag kunde säga att allt är bra.

Men då skulle jag ljuga.Det är inte alls bra.

 

jag vet inte vad som är med mig.

Jag driver min älskling allt längre bort och stänger henne ute.

Varför? Av rädsla av att kanske förlora henne.

Men de är inte logiskt nån stans! inuti mitt huvud skriker min röst att jag ska sluta driva henne bort från mig.

För att de är inte det jag vill. Men som i trans fortsätter jag att göra det mot min vilja.

Och gång på gång försöker mitt andra jag att väcka mig.

Det jag egentligen vill är att visa hur mkt jag älskar henne, svepas med av känslan fullt ut och växa med henne... Så vi kan bygga nått helt fantastiskt tillsammans.

Men nått hindrar mig. och jag vet precis vad det är.

 

Jag vet att jag inte klarar ett till bakslag. Två gången har jag varit nära på att dö.

Just för jag inte kan hantera smärtan av att bli lämnad ensam kvar.

Och jag vill inte att de ska bli en tredjegången gilt.

Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva med den smärtan och känslan av att vara äcklig igen...

Smutsen går aldrig bort...

Känner fortfarande smaken av galla i käften så fort jag tänker på vad som har hänt i det förflutna.

 

Om jag inte släpper skiten som har hänt.

Jag kan inte gå med tanken att de kommer gå åt helvete.

Även om jag innerst inne inte alls vill ha den tanken.

Så äre den som speglas utåt.

 

 

Jag stöter bort människor på det sättet att jag gör och säger saker som får de sårade.

Att de tillslut lämnar mig. INNAN jag är allt för sårbar. De är inget jag är stolt över. men de är så jag är.

Iaf den osäkra lilla fittan som alltid syns.

MEN om man tar sig förbi den muren... Kommer mina känslor fram starkare å klarare än någonsin...

Och då gör jag allt och lite till för att inte såra människan som har mitt hjärta.