Just du!
I mitt huvud är det tvärt om, där över rörstar tanke efter tanke mig.
Försöker förstå det jag inte har svar på.
Letar förgäves bland mina minnen efter ledtrådar.
Om varför vissa människor gör allt för att såra.
Gör dom det ofrivilligt?
Eller medvetet?
Varför vissa är rädda för att ta en konflikt.
Är de för att människor inte vill sänka sin status?
Eller för smärtan de kanske måste genomgå för att lösa allt?
Varför vissa är rädd för att svara på fråger man ställer dem.
Dag ut och Dag in.
Rädd för att vi ska bli sårade för deras svar?
Eller för att deras svar inte är tillräckligt bra?
Framförallt varför folk säger en sak, men gör en helt annan.
vem blir mest sårad.
Den som säger det?
Eller den som hör det?
Min ilska riktias till många.
Men just nu En speciellt.
Efter vad jag hört, vad jag sett och vad jag läst.
Varför?
Varför?
Varför?
Varför?
Men jag får fortfarande inget svar.
Inga ledtrådar till just varför
Hål i hjärtat
Igår natt så kunde jag inte sova.
Så jag bestämde mig för att gå igenom vad jag hade i min garderob.
Där hittade jag förutom kläder lite väskor och affischer,
men det var inte det jag fastnade för utan min svarta låda,
som jag hade längst in och längst ner i garderoben.
Den där svarta lådan har en stor betydelse för mig,
den innehåller saker från en person som jag älskade för nått år sedan.
Iallafall så brukar jag aldrig öppna och läsa alla de brev jag skrev till henne
eller de saker som påminde om henne - det har alltid varit förbjudet.
Men just denna natt så bröt jag mot den regeln.
Jag bröjade läsa mina brev till henne.
Och just nu kan jag inte komma på om käleken övergick till besatthet
eller att besattheten var kärleken.
Det kunde oxå vara en olycklig kärlekshistoria för en 15 åring.
det fanns även "dagboks antecktingat" om när vi var med varandra.
Mycket av de där har jag redan glömt bort,
så de förvånade mig hur mycket vi kunde göra och speciellt mina tankar kring det. 
Det här är ett halsband jag fick av henne när vi gick i 8:an.
Det är mitt avorithalsband oxå - men jag använder det inte längre.
just för att det påminner om henne.
Jag har fortfarande ett tomrum i mitt hjärta som tillhör henne.
och varje gång så påminner det mig om vad vi hade och vad vi kunde ha haft.
Tomrummet kommer att bli mindre,
men just nu så är det fortfarande stort.
Jag ska inte ljuga för mig själv
och säga att jag inte bryr mig.
Det är en lögn.
Jag bryr mig!
Varje jävla dag så bryr jag mig.
