Lycklig
Det slog mig just att de gånger jag var riktigt lycklig,Var i Skellefteå, mina tre år på gymnasiet.
Jag mår så fuktansvärt dåligt över att jag inte tog till vara på den tidien jag hade där.
Med min klass... Eller snarare min familj.
Den känslan jag fick där... När jag tog studenten och skrek för full hals och skrattade.
Mitt leende har aldrig varit så stort som då.
Eller när man stod på scenen och hörde publiken inta sina platser, på våran premiär av Gökboet.
De är en sån triggande känsla.
Saknar verkligen att stå på scenen.
Att de en idé ta form.
Jag saknar bråken man hade med klassen när man inte alls tyckte lika dant, och när vi tillslut blev sams.
Minns när vi var i svarta salen och dansa som galningar. x)
Jag får ångest när jag tänker på det, just för att jag vet at de aldrig kommer tillbaka....
Men de är framför allt bara tiden där uppe som jag saknar.
Jag hade en mysig lägenhet som bara var min.
Och fast än jag kom dit när mitt liv var mer kaos än de någonsin har varit, så började jag sakta men säkert pussla ihop mitt liv igen... Jag började hitta mig själv i mina spillror.
Jag börja styra i mitt liv igen istället för min ångest och minnen som hemsökte mina tankar.
De var ren fucking jävla lycka!
Men självklart är jag lycklig nu oxå.
jag skulle ljuga om jag sa nått annat.
jag har jobb, underbara vänner som jag bor hos och en underbar flickvän,
som jag verkligen älskar och som de för en gång skull känns riktigt rätt med.
Sen har jag mina små lyckostunder i vardagen.
Men ändå... Är de nått som saknas.
Tomrummet efter den samhörighet jag kände är borta och kommer inte komma tillbaka.
Jag vet jag jag borde se frammåt....
Men just nu känns de jävligt svårt att göra det.
Familj 1an
Familj Slutproduktionen 3an
Kommentarer
Trackback
